Det var för nästan ett år sen som min nätverksskiva (Lacie Ethernet disk mini) sa upp kontraktet. Efter diverse googlande och experimenterande kom jag fram till att strömadaptern gett upp. Dagen före den dog hade den börjat pipa på hög frekvens och var kokhet! . Boxen startade nog också efter detta, men själva hårdskivan snurrade inte igång.

De diskussionstrådar jag hittade på ämnet antydde att det rörde sig om ett typfel. Lacie hade snålat då de köpte in adaptrar och hade valt sämsta el cheapo-varianten, med följd att massor av kunder råkat ut för samma problem som jag. Tack så mycket för det

Nå, dess bättre fanns (finns) reservdelar att tillgå. Dess värre kostade en ny originaladapter närmare 40 euro (plus frakt) på t.ex. Verkkkokauppa. Visst vill jag betala 40 spänn för en adapter som bevisligen är undermålig. I stället köpte jag en ny (OK begagnad) WD Mybook World Edition, lånade en strömadapter till Lacien och kopierade över all data från Lacien. Därefter parkerade jag den gamla hårdskivan i bokhyllan, där den fick stå ända tills…

On Ebay!

Historien upprepar sig. WD-skivan höll i ett drygt halvår, sen beslöt den sig för att falla i koma och vägrade prompt att boota. Nu var goda råd dyra och något måste göras.

Jag gjorde nu det som jag borde gjort genast som Lacien fallerade: jag googlade! På bara nån minut hade jag spanat in en kompatibel strömadapter för 12 euro, inklusive frakt från Hong Kong! Sak samma varifrån den kommer, tänkte jag – originaladaptern är nämligen också den ”made in China”, så jag slog till. Leveransen tog två veckor, men nu är den här och hårdskivan snurrar glatt. Säljaren, Quan 300, var ytterst tjänstvillig och jag kan varmt rekommendera dem.

Full disclosure: jag fick faktiskt först en adapter med fel ”pin out”, men säljaren tog genast kontakt och postade en ny adapter med rätt anslutning. Den första, felaktiga adaptern fick jag behålla, på grund av att returportot skulle ha överskridit värdet av försändelsen (hurra för Itella!)

Videobevis!

Som sagt, jag är långt ifrån den enda som haft otur med en Lacie strömadapter. På Youtube finns rentav en video som visar hur symptomen till först yttrar sig. Om du har problem med en Lacie, kolla in videon och se om du känner igen oljudet!

En titt på loggfilen bekräftade detta. Attacken hade pågått åtminstone sen midnatt, men på eftermiddagen kom förfrågningarna så tätt att serversoftan reagerade. Nu verkar det ha lugnat ner sig, få se om saken upprepas.

Update: Efter ett knappt dygn fortsätter anropen droppa in med cirka fem minuters mellanrum. Kul kul.

Rätt så humor, tyckte jag. Googlade givetvis för att ta reda på om det var nån större ploj, men jag fick inga resultat. Om du känner till något om denna sedel, så kommentera gärna!

En annan intressant sak: då jag scannade sedeln (Canon Scangear -> Photoshop CS3) så dök följande meddelande upp:

Det var första gången jag sett nåt liknande. Intressant! ”Information”-knappen ledde till CBCDG – Central Bank Counterfeit Deterrence Group. Där finns allsköns info om valutor och förhindrande av förfalskning, samt hur man känner igen äka vara.

Den första hittade jag för 8-9 år sen, då jag besökte Suvi-Kirppis (saligt i åminnelse). Jag har väl alltid haft svaghet för tekniska rackerier (mer om mina datorer i ett senare skede!), men det som först av allt fångade min upppmärksamhet hos Olivettin var färgen: ljuvligt himmelsblå. Ja, när jag tänker tillbaka var det ju i själva verket inte ens skrivmaskinen jag såg först, utan väskan den fanns inuti.

Hur som helst, jag betalade glatt 50 mk och bar stolt iväg klenoden. Mina arbetskamrater hade lite svårt att förstå min glädje över att få betala för en skrivmaskin som var betydligt äldre än jag själv.

Så spolar vi framåt ett antal år. Lettera 22 #2 väntade på mig en solig dag sommaren 2006. Jag var ute på promenad med äldste sonen (han åkte barnvagn) och hade vägarna förbi Strandloppis nederom Strampen. Där stod den, något dammig, men i lika gott skick som #1. För fem euro blev maskinen min!

För att stjäla rakt av från Wikipedias artikel om maskinen så designades Lettera 22 av Marcello Nizzoli år 1949 eller 1950. Och vilken design sen! År 1959 utsågs skönheten till den bästa designprodukten under de 100 senaste åren!

I väntan på att jag ska fotografera min egen (växande) Olivetti-samling, får jag lov att erbjuda en länk till Picasa, där en användare postat en serie närgångna bilder på en Lettera 22. Växande, ja. För en tid sen hittade jag en till 22:a…trodde jag. Då jag väl fått hem maskinen och började putsa bort lopptogsdammet upptäckte jag att det i själva verket var en Lettera 32 – alltså en nyare, något annnorlunda modell. Lika snygg som de andra, dock.

Det här var en verkligt förtjusande film! Man on wire är en dokumentär om fransmannen Philippe Petit, som år 1974 gick på lina mellan “de två tornen”, alltså World Trade Center i New York city.

Filmen består av intervjuer med Philippe och hans medbrottslingar (det var olaga intrång att ta sig in i de då ej färdigbyggda tornen, montera upp en vajer mellan dem och sen promenera fram och tillbaka). Intervjuerna varvas med dramatiserade filmsekvenser och autentiskt material från förberedelserna inför upptåget.

Tyvärr finns endast stillbilder av själva linpromenaden… den person i sällskapet som skötte kamerorna greps av polisen förrän han hann filma nånting . Fast å andra sidan ger stillbilderna en mer “mytisk” air över det hela… som om det hela inte skedde i modern tid, utan för flera hundra år sen.

Rekommenderas!

Se trailern:

Det hela tog sin början för några år sen, då jag läste en artikel i nån flygbolagstidning. Artikeln handlade om den tyska urtillverkaren Sinn, som specialiserat sig på armbandsur för extrema förhållanden – piloter, dykare och dylikt. Artikeln var intressant och klockorna såg coola ut.För nån vecka sen slog det mig plötsligt att jag måste besöka Sinns webbplats. Än en gång fick jag dregla över de vackra uren.Där fanns också en uppmaning: ”Unser aktuelles Katalogbuch gratis hier bestellen”. Så mycket skoltyska kommer jag ihåg att jag förstod att det gick att (gratis) beställa en katalog över produkterna. Gratis är billigt, tänkte jag och fyllde i mina adressuppgifter, varpå jag faktiskt glömde bort det hela… ända tills denna damp ner i postlådan:

Det var alltså en riktig ”Katalogbuch” som jag fått – en 200-sidig, inbunden bok i storlek A4, fylld med stora fyrfärgsbilder. Prisnivån på de flesta klockorna visade sig ligga mellan 500 och 3000 euro, med ett medelpris på ca 2000 euro.

Härav mitt dåliga samvete, för det är nog inte särdeles sannolikt att jag någonsin kommer att köpa en klocka av det här exklusiva märket. Fast man vet ju aldrig, kanske jag en vacker dag får Nobels fredspris och då ska jag garanterat unna mig en alldeles egen Sinn! Tills dess får jag nöja mig med att njuta av boken.

Länktips: besök gärna denna fansite med bilder och tekniska uppgifter över samtliga Sinn-klockor.

En konsol som jag väldigt länge undvek att sätta pengar på var en Xbox. Då jag nu den här veckan hämtat Xbox #3 från posten kan jag bara konstatera att jag borde köpt en sån här apparat för länge sen!

Alla Xboxar jag ägt (en är såld) har varit moddade. Det är nämligen inte för spel jag i första hand köpt dem, utan för att se på film och lyssna på nätradio. En moddad Xbox laddad med XBMC (Xbox Media Center) är den perfekta jukeboxen/mediaspelaren! Exempelvis har jag rippat barnens DVD:n till hårdskivan och kan på så vis snabbt och enkelt (med ett par knapptryck på spelkontrollen) byta film utan att behöva jonglera med skivor (skivorna är i säkert förvar så behöver ungarna inte klotta ner och repa dem till ospelbarhet…